norlinangelica

På måndagen hade jag kontroll på specialistmödrarvården och då jag blev inlagd för högt blodtryck och äggvita i urinet.

På tisdag eftermiddag bestämde vi att jag skulle få komma till förlossningen dagen efter, onsdagen, för att mitt blodtryck gick upp och ner hela tiden. På kvällen rusade det iväg, så jag trodde att det skulle bli ett akut kejsarsnitt på natten. Det blev något bättre och jag lyckades somna.

På morgonen fick jag veta att jag skulle Få komma ner efter lunch. Det var lite kaos på BB tydligen.

Vid halv 2 ungefär kom dem och hämtade mig. Så jag ringde sambon som var hemma med dottern. Han fick lämna henne till farmor och hans stora grabbar fick sova hos mormor. Dem hade klarat sig hemma, men vi visste inte hur lång tid det skulle ta så vi tog det säkra före det osäkra.

Det kom två läkare, en av dem jag tycker bäst om. Har varit på så mycket kontroller så har haft typ alla läkare, barnmorskor och sköterskor som finns på specialistmödrarvården. Läkarna är både där och på BB.

Vi pratade om hur vi skulle gå till väga. Vi bestämde att jag skulle försöka med ballongmetoden för att jag skulle öppnas mer. Var öppen en cm tack vare hinnsvepningen.

Fick den nya ballongen som man kör med nu. Om den inte ramlar ut av sig själv så ska den sitta i 12 timmar innan man tar ut den. Precis när vi hade satt in den så kom min sambo. 

Jag var sjukt nervös för att det skulle göra skitont att sätta in den. Själv ballongen gjorde inte alls ont, men däremot när läkaren var inne och kände hur och var den skulle sitta, så gjorde det jätteont.

Vi tog det lugnt hela kvällen och jag försökte sova, men sov väldigt dåligt. På morgonen tog vi ut ballongen för den hade inte ramlat av sig själv. Den hade inte hjälpt någonting.

Läkaren kom och vi pratade om den gamla ballongen som gör samma sak, fast denna går man och drar i tills dem ramlar ut. 

Tror den satt inne i 3-4 timmar sen ramlade den ut.

Då kom läkaren, var öppen 3 cm så vi kunde ta hål på hinnorna så vattnet kunde gå. 

Kändes bokstavligen som jag kissade på mig. Och det kom bara mer och mer, men det förnyad tydligen hela tiden. 

Efter 2 timmar hade jag fortfarande inte fått några värkar, så jag fick dropp.

När jag hade mitt förlossningssamtal pratade vi om att jag inte ville ligga hur länge som helst utan att det hände något. Just den kvällen var det den läkare som jag hade samtalet med, som var min läkare. Det kändes skönt för hon visste hur jag kände.

Värkarna kom och till en början funkade det bra. Jag klarade av dem bra tycker jag. Sen kom dem och höjde droppen. Ju värre värkarna blev desto mindre ville jag göra en vaginal förlossning. 

Jocke och barnmorskan försökte peppa mig så gott det gick.

Jag ställde mig i duschen med jättevarmt vatten och höll mot magen.

Bröt ihop i duschen för jag kände inte att jag skulle klara av det. Hade bara bara öppnats 1 cm. Fler gånger när dem kände efter hade det inte hänt någonting. Hade förlossningen med ellie bakhuvudet så jag tror att det var det som gjorde att jag bröt ihop totalt till slut. Hade inte ens hunnit få epiduralspruta, men jag vägrade när dem sa att jag kanske skulle testa den först. Jag ville inte göra det här längre. Trodde jag skulle dö av varje värk så ont gjorde det. Fick vänta ett tag på att läkaren skulle komma. När hon kom behövde jag inte försöka övertyga henne om att jag ville ha ett snitt. Hon hade pratat med läkaren från kvällen (nattskiftet hade kommit) och läst mitt samtal och om min förra förlossning. Så hon kom in och sa att jag hade gjort ett tappert försök men att jag skulle få ett snitt.

Så lättad jag blev.

Dem började göra mig redo för operation på en gång. Det var upptagen på operationen så dem hade inte bråttom. Fick bricanyl i benet för att värkarna skulle avta. Jag tycker bara dem blev värre. Min sambo säger att dem avtog när han tittade på skärmen, men jag tror inte honom haha

Vid 22.00 kom dem och skulle ta mig till operationen, men i sista stund kom dem och sa att jag fick vänta. Dem hade fått ett akutfall. Så frustrerande, men absolut ska det gå först. Det förstod jag också. 

Vid 23.00 ungefär kom dem och hämtade mig, då var det äntligen min tur. Hade fått 4 eller 5 doser med bricanyl, kommer inte ihåg. Tyckte ändå inte värkarna hade gett med sig.

Kom ner till operationen, alla hälsade och förklarade vilka dem var. Skulle jag komma ihåg det?

Fick byta säng, fick en sådan där fin mössa att ha för att få bort håret.

Sedan fick jag sätta mig upp på sängkanten och kuta med ryggen för att få epiduralbedövning. Fick en värk så dem fick vänta lite. När dem väl fick in vätskan fick jag en värk till, men den försvann samtidigt som hon sprutade in vätskan. Det var den bästa känslan på länge.

Sen kände jag inte kroppen från brösten och neråt.

Operationen gick bra. Kändes som att den tog längre tid än med Ellie, men då hade jag inte redan ett snitt som det nu var lite ärrbildning i.

Narkosläkaren var rolig. Vi skojade och höll på så jag tänkte knappt på vad dem gjorde. Höll lite koll på klockan. Efter midnatt var det fredagen den 13.e.

Skulle det fortsätta vara en otursdag eller en lyckodag.

Till slut fick dem ut mitt barn. Vi visste inte vilket kön det var. Jag var i 39+0 och klockan  23.52 kom det ut en liten Jesper.

Han var 51cm lång och vägde 3085g.

Jag fick ha honom på brösten en liten stund efter dem hade torkat av honom. Sen fick Jocke gå och och mysa med honom, medans dem sydde igen min mage och jag fick åka till uppviket.

Det gick relativt fort tycker jag att få komma upp till BB igen. När jag kunde lyfta på mina ben, även om jag hade bedövning kvar, så fick jag komma upp till rummet.

Jag kom dit innan Jocke kom med Jesper. Jag var vaken hela natten. Jag var ganska pigg när vi kom upp så jag sa till Jocke att han kunde sova.

På fredagen åkte Jocke hem och hämtade alla dem andra barnen. 

Jag och Jesper sov från och till. 

På kvällen var jag uppe på benen igen. Kunde resa på mig alldeles själv från sängen. Det gick mycket lättare än efter Ellie, men då hade jag en infektion i kroppen också, så det det var nog mycket därför. Var mycket piggare efter detta snittet.

På lördagen kom Jocke in till BB med Ellie och Lucas. Hade inte träffas Ellie på 6 dagar. Saknade henne massor.

Oj vad det kändes som hon hade växt nu när jag hade en liten plutt bredvid mig. Var så skönt att få sen henne igen.

Det gick jättebra med henne och Jesper. Hon ville ha honom i famnen direkt och klappa på honom. Trodde hon skulle bli ledsen när jag hade honom i famnen, men det gick bra.

Efter en stund blev Ellie otålig. Finns inte så mycket att göra på ett BB rum. Så dem åkte igen. Fick i alla fall träffa min prinsessa en liten stund.

På söndagen såg allt bra ut förutom att jag behövde få en påse järn i blodet. Så jag fick det se blev jag utskriven.

Så skönt att få komma hem.

Men det var ändå lite vemodigt att åka hem. Hade legat inne en vecka, så sköterskorna var lite som "vänner". Alltså jag trivdes väldigt bra med dem, och nu ska man inte träffa dem mer.

Skönt ändå att jag trivdes så pass bra när jag behövde ligga inne på sjukhuset så länge.

Sen började livet hemma som tvåbarnsmamma och och två bonusbarn.